tisdag 20 november 2012

Du ska ha pengar...



...om du ska jobba och ha barn. Helt tydligt. Det här inser jag då jag i omgivningen ser, läser och hör om barnfamiljer där det är en självklarhet att man har städhjälp. Eller en köpt matkasse med varor som dimper ned i köket en gång i veckan. Eller barnvaktshjälp, eller vilken annan form av köpt service som helst. Har ALLA barnfamiljer städhjälp undrar jag i tysthet, tills jag inser att väldigt många barnfamiljer verkligen har städhjälp. Trots att de är två om barnen i familjen. Eller kanske just därför?

Jag läser en artikel i söndagens Hesari med rubriken "Kauhea kiire päiväkotiin!" och undrar i tysthet om också den här artikeln ska handla om hur jobbigt det är för barnfamiljer med två föräldrar att få ihop det där "vardagspusslet". Som ensamförälder börjar du se saker med ensamförälderglasögon efter en tid. Precis som du som feminist har svårt att INTE lägga märke till hur skevt samhället egentligen är då det gäller jämställdhet har du som ensamförälder svårt att blunda för den uppenbara ojämlikhet som ensamförälderskapet ger upphov till. (En del kallar f.ö. de här glasögonen för "att vara extra känslig" - jag kallar det att bli medveten om sin omgivning).

Tillbaka till artikeln.

Jag har fel. Den handlar om tre familjer, varav en består av en mamma med en dotter. Två av familjerna köper tjänster för att få vardagen att gå ihop. I den tredje jobbar mamman deltid på samma gång som pappan frilansar och alltså har flexibla arbetstider. Ensamföräldern köper både tvätt- och städtjänster - hon har ett bra jobb med bra lön.

I Hesaris artikel fanns det inte plats för en enda familj som inte köper tjänster eller jobbar deltid. Ingen som varje dag kämpar mot klockan, mot svetten, mot tårarna, mot blodsmaken i munnen som uppstår efter att du dag ut och dag in springerrusarflåsar för att hinna med.

I artikeln nämns visserligen att var fjärde ensamförälder får utkomststöd, men det hjälper liksom inte. De föräldrar som berättar om sin stress här är inte de som har sjukt bråttom. De här familjerna, nej ursäkta -kvinnorna (det är bara de som intervjuas) är de som EK och Jyrki Katainen hyllar. I en artikel i dagens Hesari säger EK:s expert att man måste fundera på hemvårdsstödets längd - om man "vill förbättra kvinnornas ställning". Det är fint att EK vill förbättra kvinnornas ställning.

Gäller det också den där ena gruppen kvinnor, de som i oftast inte har råd att vara hemma med sina barn eller har råd att jobba deltid eller har råd att ha städhjälp? 

//malin.


lördag 10 november 2012

Jag finns alltid här




Ett filmteam har följt efter mig i några dagar och det känns som om jag inte sovit på veckor. Det är så ansträngande att visa upp sin soliga sida så man bara vill gå och gömma sig nånstans, rapa, grymta och lukta illa. Jag blir filmad för att vara med i Seportaget på våren, och det Seportaget ska handla om en mamma vars dotter insjuknade i en ätstörning. Det är jag det.

Jag har ofta funderat på om det skulle ha varit annorlunda att vara en mamma i en kärnfamilj och ha ett barn som insjuknar i en ätstörning. Ibland tänker jag att när man betraktar de blickar som ser på oss utifrån är det kanske lättare att vara ensamförälder ändå – kanske ser folk förbi allt som jag gjort fel som mamma helt enkelt för att jag är frånskild och för att det därför är lite synd om mig och för att man kanhända kunde förvänta sig att det skulle gå lite grann på tok. Eller är jag helt paranoid nu?

Jag skrev en bok om föräldraskap och ätstörningar (den utkommer i april) för att det var svårt och tungt för mig att bearbeta det här med att vara mamma, ha ett sjukt barn och känna att jag behövde hjälpa henne att bli frisk. I det projektet har jag ofta saknat kärnfamiljen, det som jag inbillar mig skulle vara kärnfamiljens delade ansvar. Jag har intervjuat kärnfamiljsföräldrar med barn som har ätstörningar och trots att de också berättat att de grälat och varit oense har de ändå varit två där mitt i stormen, två vars barn plötsligt fått för sig att hon ska bli smal och lycklig men i stället blir sjuk och olycklig. Att inte ha barnets pappa där, i vardagen, är svårt när vardagen av nån orsak blir nästan omöjlig att klara av. Nu tänker jag inte bara på barn som inte äter normalt, jag tänker på våldsamma barn, självdestruktiva barn, barn som vägrar sluta spela datorspel fast det är mitt i natten, barn som super sig fulla och slocknar i främmande hem.

Men jag har också hört ensamma mammor som haft det otroligt tufft berätta om en utifrån kommande kraft som burit dem genom veckor och månader av omänskliga strapatser. När det var som tuffast i vår familj, när min dotter var akut sjuk, så orkade jag och orkade. Jag finns alltid här, sa jag. Jag går ingenstans. Jag gick ingenstans, inte ens i tanken. Paradoxalt nog var det så att just som jag verkligen började tänka på hur misslyckad jag varit som mamma var jag den allra bästa mamman jag nånsin varit. Och jag är faktiskt, för min egen skull, glad över att jag varit med om det.

/Sofia

måndag 5 november 2012

Delad vårdnad med IKEA

Kalla vindar drar över vårt land. Det handlar inte enbart om novemberrusk, utan också om en politisk och samhällelig kyla. Unga politiker uttrycker visioner om att slopa social trygghet för dem som behöver den, hemvården för barnfamiljer existerar knappt och skattelättnader för ensamstående är ett minne blott. Samtidigt verkar vi ha tappat ansvaret för varandra och många utgår ifrån att var och en ska sköta sitt. Det som inte ligger på mitt bord behöver jag inte befatta mig med och samtidigt kan jag dra en lättnadens suck om de spelkort jag har vid handen är bättre än de grannen tilldelades. Alla är sin egen lyckas smed, typ.

Och vad korten beträffar vet den som läst vår bok att jag är i sjunde himlen över att få vara mamma till en efterlängtad dotter. Jag missar inte en enda chans att insupa den lyckan och jag inbillar mig att jag är lite extra tacksam över det vi har just för att vägen till moderskapet var så lång. Trots ett hyfsat nätverk kan tumistiden stundom bli lite väl intensiv då barnet inte har någon annan i hemmet att titta på, följa efter, ropa på, leka med eller ställa frågor till. Det finns dagar då jag gärna skulle ta en halvtimmes promenad eller ens tvätta toaletten utan avbrott. Ja - eller bara glo. Utan interaktion.

Sedan dottern fyllde 3 år finns ändå en räddare i nöden: IKEAs barnparkering! Vi prövade den för andra gången med gott resultat i söndags. Medan dottern koncentrerat klippte och limmade efter ett dopp i bollhavet fick jag en välkommen paus. Mitt shoppande var det inte så hävt med (2 limtuber för fortsatt klippande och limmande hemma), men det planlösa meditativa vandrandet gjorde gott i själen.

Samtidigt hade själen ångest - lite grann. Den tänkte på att barn kan försvinna och att jag då skulle ångra mig som stal en halv timme då jag ju nog egentligen skulle ha orkat. Och inte hade jag ju heller något viktigt ärende som jag var tvungen att sköta. Sedan började jag fundera på den tidsepok vi lever i och hur sjukt det egentligen är att jag delar vårdnaden om mitt barn med en möbeljätte vars representanter inte ens hinner lära sig namnet på mitt barn eller minnas vilket hennes modersmål är. Knappast vet ens denna kommersens navel om att den faktiskt erbjuder en annars ganska utrotad social stödform (okej, maximalt 58 minuterper gång - men ändå) för en förälder som inte har för avsikt att spendera stora pengar i deras byggnad.

Plötsligt ser jag framför mig en hel parkeringsplats full med ensamstående föräldrar anno 2012 som sitter och hulkar och snyter sig i sina bilar efter ännu en sömnlös natt, ännu en ekonomiskt risig månad eller 72 emotionella meltdowns senare. Några få ensamförsörjare sitter i caféet med en kopp svart kaffe och stirrar en stund tomt framför sig för att sedan kolla klockan igen då tiden tickar. Duty calls.

Och sedan kommer Hon springandes mot mig. Viftandes med sina alster efter en trekvart i "lekrummet", som hon kallar det. Hon är sprudlande glad och jag är lugnt lycklig. Vi vandrar hand i hand i duggregnet mot bilen. Inga hulkande "kom och hjälp mig!"-morsor syns till i grannbilarna och vi får en riktigt skön kväll. Det behövs inte alltid en lång stund av att dra efter andan, men den BEHÖVS. Att ha möjligheten att föra ut soporna kan vara avgörande. Man tager vad man haver i avlastningsväg. I söndags var det en möbeljätte.

// Marina

onsdag 31 oktober 2012

Om läsarreaktioner

Nu, då boken har recenserats i en rad tidningar och kommenterats på bloggar m.m. är det intressant att fundera på läsarreaktionerna, som i vissa fall är väldigt olika (trots att mottagandet som helhet varit övervägande positivt). Det är t.ex. intressant att ställa Nora Hämäläinens positiva recension i HBL (27.10.) mot Lotta Lappinens (extremt) negativa bedömning i ÖT (20.10.). Medan Hämäläinen tycker att det känns helt fel att utvärdera texterna i boken som litterär text eller åsiktsskrift (pga. att ämnet är så personligt och känsligt), har Lappinen inga större hämningar. Inte bara när det gäller att dissa boken känns det som, utan hon glider också över till att negativt ”recensera” oss skribenter som personer och föräldrar.
Och jag kan inte låta bli att reflektera vidare över Lappinens recension, inte för att jag egentligen vill ”svara” på den men för att den speglar en del attityder som man kan fundera över. Lappinen verkar mena att det visserligen FINNS ensamföräldrar som på riktigt är vardagshjältar och som lyckas med att uppfostra balanserade barn (en bedrift som hon dock verkar mena att är näst intill omöjlig). Hon refererar till redaktörernas ord om att en ensamförälder ibland måste vara osannolikt stark, och säger att hon inte ser så många exempel på det i vår bok eftersom vi (med undantag för Ulla-Maj Wideroos) ”bryter ihop lite här och där och är beroende av andra personers hjälp” för att klara oss. 
Det blir visserligen lite oklart hurdan Lappinen egentligen anser att en ensam förälder BORDE vara (förutom att dom inte borde vara som vi). Exempelvis verkar hon anse att en ensam förälder inte får behöva hjälp av andra men kritiserar samtidigt ’dumdristiga’ ensamma föräldrar som av stolthet har svårt att ta emot hjälp då de behöver den.  Hennes utgångspunkt verkar på något sätt ändå vara att en god ensam förälder BORDE vara ständigt stark (trots att hon inleder med att konstatera att ensam INTE är stark), någon som aldrig bryter ihop och som stoiskt genomlider allt, oberoende av vad som händer i livet. Alltså den traditionella ”starka” ensamma mamman, verkar det som. Själv uppfattar jag att det idealet står fullständigt oförstående inför den människa som genomgår någon form av kris eller omvälvning i livet, att det blir både orimligt och orealistiskt att kräva att någon ska vara ständigt stark (också ensamma föräldrar är ju, trots allt(!), människor – BÅDE starka och svaga).
Lite undrar jag också: Har en recensent som läser vår bok verkligen sådan insyn i våra liv att hon kan göra bedömningar eller antaganden om t.ex. förhållandet mellan oss och våra barn? En del av skribenterna i boken beskriver det speciellt nära förhållandet som kan uppstå mellan ensamförälder och barn. Mellan raderna tycker sig Lappinen kunna läsa att detta förhållande mellan ensamförälder och barn verkar ”närapå osunt”.
Var och en har förstås rätt till sin egen läsning av en bok. Samtidigt är det ibland nästan skrämmande – fast också fascinerande – hur olika läsningar olika personer kan göra av samma bok. I Lappinens läsning handlar vår bok inte så mycket om hur det är att vara ensamförälder. Hon är kritisk till att flera av oss skribenter (enligt hennes uppfattning) ”enbart fokuserar” på hur det gick till när vi blev ensamföräldrar, vilket hon uppfattar som ointressant i sammanhanget.  Vår bok tror recensenten nog att kan vara intressant för andra ensamföräldrar som fortfarande ’vältrar sig’ t.ex. i sina traumatiska skilsmässor. Eftersom orsaken till att man blivit ensamförälder  (t.ex. en skilsmässa, partnerns död, aktivt val att få barn ensam) är en organisk del av livet som ensamförälder så uppfattar jag henne så att hon hade önskat sig en bok som inte alls hade tagit upp känslorna och tankarna kring det ensamma föräldraskapet – utan enbart hade handlat om den konkreta vardagen, hur man hinner städa, fyller i blanketter, fixar ekonomin… Det är ju förresten det hon efterlyser . Tips för hur man handgripligen klarar vardagen som ensamförälder skulle (till skillnad från vår bok alltså) ha varit intressant på riktigt, menar hon och deklarerar att denna praktiska handbok fortfarande är oskriven. Men – goda nyheter – åtminstone EN sådan bok finns också: Tia Jumbes Handbok för makalösa Mammor & pappor, med 74 råd och tips för ensamstående föräldrar, se http://www.bod.se/index.php?id=3550&objk_id=674841 som jag hittade på nätet (Själv har jag som ensam mamma dock inte suttit och längtat speciellt efter just en praktisk handbok, även om en sådan bok i och för sig säkert kan vara nyttig och trevlig läsning).
Men ännu om det där ’vältrandet’ i skilsmässor…  Också ett par andra läsare (t.ex. en bloggare) har värjt sig för just skildringar av uppslitande skilsmässor, av komplicerade relationer till ex-partners. De har kanske läst berättelserna som uttryck för bitterhet. Jag lever troligen i ett annat universum än dessa läsare (jag är ju inte bara skribent i boken, utan också läsare, till de andra författarnas texter som jag fick först när boken redan gått i tryck). Och jag har ju läst berättelser som handlar om att GÅ VIDARE, och att aktivt VÄLJA BORT just bitterheten, t.ex. om att hitta de där tankarna och insikterna som bär en genom det allra mörkaste mörkret, mot ljuset i ändan av tunneln. Jag uppfattar också att boken innehåller flera exempel på att skribenterna försöker vara rättvisa mot sina ex-partners, beskriver tacksamhet mot och vänskap till en ex-partner, talar om vikten av att inte svartmåla den andra föräldern inför barnen (OCKSÅ i fall där ex-partnern helt otvivelaktigt har handlat fel mot den övriga familjen)…  Det talas också i boken om vikten av att förlåta, om inte annat så för att själv komma vidare. Förstås har de olika skribenterna olika språk. En del närmar sig t.ex. ämnet med mera svart humor men jag upplever ändå att det är balanserade texter där skribenten har en distans till sin egen ångest, ilska, smärta etc.
Kan de olika sätten att läsa texterna bero på läsarnas attityder till ämnet, eller de känslor som själva ämnet väcker? Kanske vissa ryggar tillbaka så häftigt inför blotta skildringen av t.ex. en uppslitande skilsmässa att de inte alls ser att berättelsen EGENTLIGEN handlar om att överleva och gå vidare- ett steg i taget – och så småningom rentav om att återfinna glädjen…? Jag har åtminstone själv läst texterna i vår bok som väldigt hoppfulla, trots mörkret och ångesten som skildras i en del av dem.  Skilsmässa och olika problem i samband med det är ju en verklighet som många lever med, och även den verkligheten måste väl kunna skildras, också ”inifrån”. När skilsmässa behandlas i medier ser man dock ibland exempel på att de frånskildas egen erfarenhet tystas ner och avfärdas (i artiklar av typen ”Så här räddar du ditt äktenskap”, ”Därför skiljer sig många i onödan”…): man bagatelliserar de problem som kan leda till skilsmässa och framställer frånskilda som speciellt stingsliga, negativa och grälsjuka personer som skapar konflikt av triviala vardagsproblem och skiljer sig utan ”verkliga orsaker”.  Om utgångspunkten är att verkliga relationsproblem inte existerar kan man lätt avfärda frånskildas erfarenheter av konflikter och skilsmässor som fantasier producerade av bittra hjärnor.  
Nu vet jag ju ingenting om Lappinens bakgrund eller varför hon läser vår bok som hon gör. Men -jag tycker att negativa bedömningar av den typ som hon gör av vår bok egentligen visar att boken inte alls är ointressant, utan tvärtom att den behövs. Att berättelser som synliggör det ensamma föräldraskapet inte är oviktiga – utan tvärtom att det behövs FLERA sådana. Att vi inte alls ska skämmas och vara tysta – utan i stället berätta MERA om hur det är att vara ensamförälder.
Anna

onsdag 24 oktober 2012

Ska vi dela säng? Det blir så dyrt annars.

Tillsammans med en god vän, som också är singelmamma, har vi under en längre tid talat om att resa till solen tillsammans med våra barn. Vi har dagdrömt, surfat lite, funderat på våra prioriteringar och förstås på finansiering. Vi har läst bloggar och fört dialog med människor som kan dela med sig av sina synpunkter och tips och kanske föra oss närmare vårt beslut kring destination och tidpunkt.

Just nu tror vi oss ha landat i ett beslut och en destination som innefattar möjligast mycket sol och värme under senvintern samtidigt som vi vill undvika långa flygresor och stora förändringar i dygnsrytmen p.g.a. tidszoner. Efter många kvällar av häng framför datorn och lusläsande av researrangörers beskrivningar av semesterparadis faller vi för möjligheten att dela boende så att vi, som researrangören lovar, kan få en utlovad barnrabatt på upptill 65% för våra barn.Vi leker liksom familj. Hur roligt är det att bo i skilda hotellrum och sitta på skilda balkonger varje kväll och inte kunna umgås efter att barnen lagt sig? Och nej, varken researrangör eller hotell kan garantera att man kan få rum bredvid varann (och ja, barnrabatten skulle vara endast 30% då - på vissa utvalda hotell och vissa avgångar). Vi söker som efter en nål i en myrstack efter lämpligt boende, d.v.s. delat boende men med två skilda sovrum för att vi alla ska sova bättre. Till slut hittar vi det.

Jag tar till telefonluren följande dag, för hur jag än prövar med olika avgångsdatum verkar våra 3-åringar vara tvungna att betala vuxenavgift för resan. Inga rabatter syns till. Kanske barnrabattskvoten är fylld? Den risken finns ju och det står också tydligt på researrangörens hemsida; Var snabb! Men vi är liksom lite spontana så här 1/2 år i förväg. Kan det vara för sent? Då jag får en försäljare på tråden, förklarar hon: Barnrabatten kan ni endast få om barnen sover i extra bädd i samma rum som de vuxna. Ni kan få barnrabatt om ni delar sovrum, men inte om ni har ett (dyrare) boende med två sovrum. Så i praktiken borde vi vuxna alltså dela säng för at vara berättigade till barnrabatt för de medresande 3-åringarna? Ja.

Realiteten smättas i ansiktte på "resa med barn"-singelmammanoviserna: Du kan leka familj bäst du vill; du kan vilja spendera dina semesterveckor tillsammans, skapa traditioner kring högtider och umgås under veckoslut. Så länge det inte känns helt okej att också dela säng så får du vara beredd på att ditt lilla barn betalar som en vuxen på semesterhotell.
I klartext:
- 1 ensamförälder med 1 lön betalar fullt vuxenpris för sitt barn då boendet delas med andra.
- 2 vuxna (som delar säng/sovrum) DELAR på de med 65% rabatterade kostnaderna för ett barn (d.v.s. 35% av vuxenpriset).
Kan jag ha förstått det rätt? Singelföräldern betalar alltså 100% av priset medan en förälder som delar säng med en annan betalar 17,5% per skaft? Are you kiddin' me?
Och nej, jag har inte haft lång matematik, men helt rättvist känns det inte. Och av någon underlig anledning fortsätter jag ändå dagen med god min. Man ska ju inte klaga eller sticka ut hakan. 

// Marina




lördag 20 oktober 2012

”Är det inte underbart med en ledig vecka?”

Jag är en ensamförälder, jag har delad vårdnad om barnen med min ex-fru. Ok så långt. Ibland får jag kommentarer i stil med ”men vad härligt det måste vara att ha en vecka helt för sig själv” (ord som olovligt mycket påminner mig om skilsmässoantologin Happy happy som publicerades i Sverige för drygt ett år sedan). Och ja, visst är det skönt att ha en vecka för att sköta mitt sociala liv och andra delar av mitt liv som behöver vård, men vecka-vecka-tillvaron är inte enbart sunshine.

Det som folk verkar glömma bort är att ett människoliv också består av mörker och angst. Under de veckor jag har barnen ser jag till att hålla mig i skick, att vara pigg, att vara alert, att vara beredd på allt det som en vardag med barn innebär. Men under hälften av alla mina veckor—det är då min andra sida tillåts utrymme. Den sida som är mörkare, den sida som nästan av sig självt manar fram nedstämdhet och ångest. 

Under varannan vecka är jag en pappa lika kvalitetsstämplad som vilken kärnfamiljspappa som helst, och under varannan vecka är jag den andra. Den som är lite deprimerad. Den som tillåter sig själv och har möjlighet att dra sig undan. Den som kan och får vara trött. Den som inte vet vad han ska göra av all sorg och all ensamhet som verkar pyra ur varje por i sin varelse. Och också: den som tar sig i kragen inte för att det behövs utan för att det är ett självständigt val.

Att ha delad vårdnad, dvs. vara en vecka-vecka-förälder, är inte enbart att ha möjlighet till frihet under 50% av ens vakna tid; det är allt som oftast att leva ett liv där ljuset kommer i form av barnens närvaro i hemmet och där mörkret och ångesten trycks undan för att ges utrymme under den tid som barnen är hos den andra föräldern.

//Mathias

onsdag 17 oktober 2012

Så nära - sån ära

Om lite mindre än två dygn får vi skribenter så där officiellt träffa varann för första gången. Det känns stort för mig. Och fint. Det känns just så för att vi så länge har jobbat tillsammans - men åtskilda - för samma projekt. Det känns också speciellt för att vi i slutändan kan konstatera att de pusselbitar alla bidrog med på något sätt passar ihop; texterna kommunicerar med varann. De är verkligen inte lika och det är just det som är det fina. Ändå viskar de till varann på sina olika språk och en bit av den ena världen kan skymtas i den andra. Tillsammans andas de Liv med alla dess ingredienser. Så tycker jag.

Jag är tacksam över att alla som var med på något sätt öppnar sin dörr på glänt eller mer och bjuder in läsaren i sin värld och på något sätt  (vissa tillbakablickande, andra analytiska, några emotionella...) försöker förklara och beskriva erfarenheten av att med allt vad det innebär inte ha en andra förälder i vardagen att dela föräldraskapet med.     

Och ja - vem som läser boken och vad som upplevs av läsaren är förstås i det här skedet ännu ganska långt ett oskrivet blad. Frågan slår mig; Är det lättare att i bokform vilja närma sig historien om den som bor långt ifrån? Känns det mer intressant? Kan tänkas mindre hotfullt att kunna hålla distansen? Vill man läsa om sin granne eller arbetskamrat? Kan det ge en något? Det var på ett postkort i ljuvliga Ekenäs jag en gång såg texten som blev det här inläggets rubrik. För jag tänker som så: Att släppa grannen så nära kan bli en sån ära. Både för mig som skribent och förhoppningsvis för Dig som läser.  // Marina