torsdag 27 september 2012

Diagnos: Enda barnet

Jag har fött 1 barn och inte flera. Så kommer det sannolikt att förbli och det verkar inte som om jag i första taget kan släppa tankarna kring för- och nackdelarna med just detta.

Jag tampas med en lätt irritation. Det stör mig att mannen från gatan liksom yrkesmänniskor (läs: personer som har en pedagogisk utbildning i att jobba med barn) så lättvindigt tar till förklaringen ”enda barnet” då det gäller ett barns personlighetsdrag, sociala kompetens eller utmaningar.

Inte helt sällan ser jag det i mitt jobb. Ibland också i hur folk talar om min dotter. Lyssnar man noga kan kriterierna för diagnosen ”enda barnet” fyllas av allt mellan himmel och jord. Pick & mix, y’ all! Ofta handlar det om att barnet verkar få bestämma hela tiden, att barnet konstant verkar behöva underhållas eller att det enda barnet leker mest för sig själv. Det tycks vara av ringa betydelse att kriterierna ibland är i motsatt förhållande till varandra. Och ni vet det där med att man förstås inte kan dela med sig om man är det enda barnet i en familj. I bästa fall kan det också handla om att barnet har ett gott ordförråd eller annars bara ett avancerat språkbruk för att det ju överöses med stimulans på den fronten eftersom det ju är det enda barnet med en förälder med oceaner av tid. Få eller ingen fäster uppmärksamhet vid huruvida barnet har vistats i barngrupp och tränat sina sociala färdigheter under upptill 9 h/dag varje vardag under det senaste året. De resterande tre timmarna av sin vakna tid är hon ju de facto enda barnet hemma och har  i n g e n  att samsas med. Få funderar heller på huruvida familjens sociala sammanhang stöder utvecklandet av ”as close as you can get”-syskonrelationer.

När har ni senast hört någon som med menande blick konstaterar att ett barn ju är från en TREbarnsfamilj eller ”Han är ju faktiskt andra barnet, så….”? Just det, jag gissade väl det. På något sätt skulle jag önska att man dammade av den här retoriken kring ”det enda barnet”. Måste det vara en livstidsdom att inte ha syskon? Och nej, jag som mamma till ett barn utan syskonrelationer i samma hem är knappast objektiv då jag säger det, men jag tycker det vore på sin plats att tänka efter lite och inte bara per automatik använda fraser som av någon orsak blivit så allmänna i folkmun att de presenteras som sanningar och ingen längre reagerar.

Jag stärker mig med erfarenheten av att det faktiskt kan bli människor – och inte sällan helt fantastiska människor - av folk som vuxit upp utan syskon. I första hand tänker jag på min dotters mormor, min mamma. Hon är en av de mest empatiska, effektiva, intelligenta och uppoffrande människor jag känner. Dessutom har hon goda sociala känselspröten. Och hör och häpna: Hon leker bra själv! Hon går t.o.m. på bio i egen majestät och njuter av det. Sedan tänker jag också på min dotters gudmor som vuxit upp på tumanhand med sin mamma. Hon i sin tur är en av mina mest trogna, lojala, sociala och kärleksfulla vänner. För att inte tala om min dotters stand-in gudmor som också vuxit upp på tumis med sin mamma. Henne beundrar jag för ett aldrig sinande intresse av andra. Hon har alltid nära till skratt och en förmåga att se och bekräfta andras gåvor samtidigt som hon med en målmedvetenhet som får andra att baxna strävar efter och uppnår de livsmål hon satt upp för sig.

Sedan funderar jag förstås också på att det inte kan vara samma dynamik i dyaden singelförälder och barn som det är i en familj med ett barn och två föräldrar. Är du enda barnet till en singelförälder kan du inte bli underhållen hela tiden eftersom det finns ett hushåll som måste skötas av någon. Denna någon är densamma som enligt hörsägen underhåller dig hela tiden. Ah, och sedan denna förtjusande kommentar om att en förstfödd aldrig kan underhålla sig lika bra själv som ett andra eller tredje barn o.s.v. Familjedynamiken är ju helt olika för varje barn som föds! Inget barn föds till samma identiska familj som ett tidigare barn. Ett litet barn som har äldre syskon är ju underhållen bara av att följa med allt som händer och kan skratta långa stunder då storebror visar miner eller hoppar i soffan. Den enda skillnaden är att föräldern kanske upplever sin underhållarroll som mindre än tidigare. Och sanningen att säga så skulle jag vissa stunder också vilja delegera åtminstone ett par av mina roller åt en pappa eller ett syskon.  // Marina

tisdag 25 september 2012

Stå på er!

Skall försöka mig på några rader öven om jag egentligen inte skulle ha tid. Min text i boken handlar om en tid för länge, länge sen. På 1980- och 90talet. Jag tvekade länge. Varför dra upp gamla saker och rota i dem. Det var en annan tid då. Och jag var ensam i 12 år. Och den korta text jag skrev så kom till i olika omgångar. Det var nämligen inte lätt. Och jag är rädd att jag får en del mindre trevliga kommentarer när boken kommer ut. Men det får jag ta då. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med på träffen - gissar att det skulle gjort gott. Men kanske det lyckas nästa gång. Och alla ni "där ute". Stå på er bara, det gäller att inte ge sig:)
//Ulla-Maj

måndag 24 september 2012

Mamma trött, mamma sen




Just nu skriver jag för att jag är så ursinnig för att jag INTE HAR TID. Jag lever i en nyfamilj där två av barnen är bara mina och den tredje vårt gemensamma. Det fungerar för det mesta utan gnissel. Det är bara det där med att jag INTE HAR TID. Och de skulle alla behöva mig och min tid så mycket. Den äldsta behöver prata med mig, gärna åtminstone en halv timme per kväll (tumistid). Mellanbarnet vill förhandla om skor, hobbyn, kompisar, livet och skolan (minst en halv timme, gärna mer, helst på tumis). När jag kommer hem från jobbet försöker jag vara med minstingen för då är hans pappa led på att vara med honom eftersom han både för till dagis och hämtar därifrån + gör andra hurtiga saker som för honom på violinlektion, tragglar igenom violinläxan en kvart per dag, åker till simhallen som belöning och köper allt vi ska ha från butiken.

På kvällen betyder det att jag betar av dem metodiskt en och en. Så försöker jag göra andra saker, som att svara på e-post och blogga. Men det känns hopplöst att hinna med allt det där PLUS komma i säng i tid PLUS läsa alla de där viktiga böckerna jag måste läsa för jobbet och för mitt liv. Tv har jag gett upp för länge sen för det hinner jag inte med.

Det känns att jag inte kommer i kapp, någonsin. Och jag fattar bara inte alla där där undersökningarna om att föräldrar pratar typ tre minuter per dag med sina barn. Vad är det för sorts barn riktigt då? Vad gör de där barnen? Mår mina barn sämre än andra barn och behöver mera prat? Börjar inte andra mänskors barn prata när man kommer för att säga gonatt och sen plötsligt gick en timme igen?

Kvällar som den här känns det svårt att vara mamma för tre i ett hem där pappan bara är pappa för en. Då inser jag att jag trots allt fortfarande också är ensamförsörjare för det finns bitar som bara jag måste klara av. Han kan le uppmuntrande och säga att sorry, inte min huvudvärk. Och det ska vara så. Jag fattar det. Men å vad jag är trött i kväll. Känner mig som en alltför liten klick smör på en alltför stor smörgås. Jag är så glad över min familj med å vad jag är trött.

//Sofia

lördag 15 september 2012

En gnutta krig, anyone?

Ja, Malin satte fingret på den där känslan av att gjort är gjort och att det vi skrivit inte längre är i våra händer. Det är bara att vänta och se.

Så mycket blev ändå oskrivet. Tankarna tar ju inte slut även om boken gått i tryck. T.ex. det här funderar jag på:

Då jag magsjuk tagit emot gul Jaffa och blåbärssoppa som lagts utanför min dörr, städat min väns lägenhet för att hon inte orkar, blivit tagen på säng av att min syssling verkligen njuter av att ta hand om mitt barn två hela dygn eller då jag åkt på heldagsutflykt med också väninnans sjungande barn i baksätet – ja, då befinner jag mig lite närmare sanningen. Sanningen jag syftar på är att vi alla är ett. I praktiken stavas det k ä r l e k till min nästa. Det må låta bibliskt eller gammalmodigt, men det kvittar.

Jag tror på att det goda jag ger åt andra förr eller senare hittar tillbaka till mig och ger mig ännu mer kraft att ösa ur den depå av kärlek som finns bara man vågar glänta på luckan. I slutändan vinner alla som sig i leken ger. Och ja, det krävs stort mod att visa sig otillräcklig; att (som min medsyster uttrycker det): kräla fram till korset och be om hjälp.

Vetskapen om att vi alla är ett tror jag vi har tappat generation för generation. Det är i dagens värld fullt möjligt att sköta enbart sitt och låta andra göra detsamma. Behöver vi lite nöd för att kunna minnas och närma oss kärnan? En gnutta krig, anyone? Vem som helst kan från soffhörnet skicka ett sporrande sms till en vän i nöd (och guuud så många sms jag har avfyrat för att det helt enkelt var bekvämare så), men nu talar vi handlingar som kräver att man faktiskt lyfter på baken.

Att behöva och behövas är en hisnande känsla som alla inte vill eller vågar sig på. Jag får personligen tacka singelföräldraskapet för att polletten trillat dit den skulle (och jag har ännu mycket att lära). Med ens förnimmer jag någon form av byagemenskap (som inte ser till blodsband eller äktenskap); där var och en har ett självklart kollektivt ansvar som varken känns belastande eller motbjudande. Det ser inte ut att vara omöjligt. Än finns det hopp. Vi är alla ett.  // Marina

tisdag 11 september 2012

I morgon ska boken till tryckeriet. Det känns väldigt underligt att lämna ifrån sig manuskriptet, skönt på ett sätt, men jag fasar för alla de små fel vi kommer att hitta när boken väl är tryckt. Fast det kommer vi ju inte. Vi har ju lusläst den i flera repriser, men ändå. Att-lämna-ifrån-sig-ångesten bultar. //malin