tisdag 20 november 2012

Du ska ha pengar...



...om du ska jobba och ha barn. Helt tydligt. Det här inser jag då jag i omgivningen ser, läser och hör om barnfamiljer där det är en självklarhet att man har städhjälp. Eller en köpt matkasse med varor som dimper ned i köket en gång i veckan. Eller barnvaktshjälp, eller vilken annan form av köpt service som helst. Har ALLA barnfamiljer städhjälp undrar jag i tysthet, tills jag inser att väldigt många barnfamiljer verkligen har städhjälp. Trots att de är två om barnen i familjen. Eller kanske just därför?

Jag läser en artikel i söndagens Hesari med rubriken "Kauhea kiire päiväkotiin!" och undrar i tysthet om också den här artikeln ska handla om hur jobbigt det är för barnfamiljer med två föräldrar att få ihop det där "vardagspusslet". Som ensamförälder börjar du se saker med ensamförälderglasögon efter en tid. Precis som du som feminist har svårt att INTE lägga märke till hur skevt samhället egentligen är då det gäller jämställdhet har du som ensamförälder svårt att blunda för den uppenbara ojämlikhet som ensamförälderskapet ger upphov till. (En del kallar f.ö. de här glasögonen för "att vara extra känslig" - jag kallar det att bli medveten om sin omgivning).

Tillbaka till artikeln.

Jag har fel. Den handlar om tre familjer, varav en består av en mamma med en dotter. Två av familjerna köper tjänster för att få vardagen att gå ihop. I den tredje jobbar mamman deltid på samma gång som pappan frilansar och alltså har flexibla arbetstider. Ensamföräldern köper både tvätt- och städtjänster - hon har ett bra jobb med bra lön.

I Hesaris artikel fanns det inte plats för en enda familj som inte köper tjänster eller jobbar deltid. Ingen som varje dag kämpar mot klockan, mot svetten, mot tårarna, mot blodsmaken i munnen som uppstår efter att du dag ut och dag in springerrusarflåsar för att hinna med.

I artikeln nämns visserligen att var fjärde ensamförälder får utkomststöd, men det hjälper liksom inte. De föräldrar som berättar om sin stress här är inte de som har sjukt bråttom. De här familjerna, nej ursäkta -kvinnorna (det är bara de som intervjuas) är de som EK och Jyrki Katainen hyllar. I en artikel i dagens Hesari säger EK:s expert att man måste fundera på hemvårdsstödets längd - om man "vill förbättra kvinnornas ställning". Det är fint att EK vill förbättra kvinnornas ställning.

Gäller det också den där ena gruppen kvinnor, de som i oftast inte har råd att vara hemma med sina barn eller har råd att jobba deltid eller har råd att ha städhjälp? 

//malin.


lördag 10 november 2012

Jag finns alltid här




Ett filmteam har följt efter mig i några dagar och det känns som om jag inte sovit på veckor. Det är så ansträngande att visa upp sin soliga sida så man bara vill gå och gömma sig nånstans, rapa, grymta och lukta illa. Jag blir filmad för att vara med i Seportaget på våren, och det Seportaget ska handla om en mamma vars dotter insjuknade i en ätstörning. Det är jag det.

Jag har ofta funderat på om det skulle ha varit annorlunda att vara en mamma i en kärnfamilj och ha ett barn som insjuknar i en ätstörning. Ibland tänker jag att när man betraktar de blickar som ser på oss utifrån är det kanske lättare att vara ensamförälder ändå – kanske ser folk förbi allt som jag gjort fel som mamma helt enkelt för att jag är frånskild och för att det därför är lite synd om mig och för att man kanhända kunde förvänta sig att det skulle gå lite grann på tok. Eller är jag helt paranoid nu?

Jag skrev en bok om föräldraskap och ätstörningar (den utkommer i april) för att det var svårt och tungt för mig att bearbeta det här med att vara mamma, ha ett sjukt barn och känna att jag behövde hjälpa henne att bli frisk. I det projektet har jag ofta saknat kärnfamiljen, det som jag inbillar mig skulle vara kärnfamiljens delade ansvar. Jag har intervjuat kärnfamiljsföräldrar med barn som har ätstörningar och trots att de också berättat att de grälat och varit oense har de ändå varit två där mitt i stormen, två vars barn plötsligt fått för sig att hon ska bli smal och lycklig men i stället blir sjuk och olycklig. Att inte ha barnets pappa där, i vardagen, är svårt när vardagen av nån orsak blir nästan omöjlig att klara av. Nu tänker jag inte bara på barn som inte äter normalt, jag tänker på våldsamma barn, självdestruktiva barn, barn som vägrar sluta spela datorspel fast det är mitt i natten, barn som super sig fulla och slocknar i främmande hem.

Men jag har också hört ensamma mammor som haft det otroligt tufft berätta om en utifrån kommande kraft som burit dem genom veckor och månader av omänskliga strapatser. När det var som tuffast i vår familj, när min dotter var akut sjuk, så orkade jag och orkade. Jag finns alltid här, sa jag. Jag går ingenstans. Jag gick ingenstans, inte ens i tanken. Paradoxalt nog var det så att just som jag verkligen började tänka på hur misslyckad jag varit som mamma var jag den allra bästa mamman jag nånsin varit. Och jag är faktiskt, för min egen skull, glad över att jag varit med om det.

/Sofia

måndag 5 november 2012

Delad vårdnad med IKEA

Kalla vindar drar över vårt land. Det handlar inte enbart om novemberrusk, utan också om en politisk och samhällelig kyla. Unga politiker uttrycker visioner om att slopa social trygghet för dem som behöver den, hemvården för barnfamiljer existerar knappt och skattelättnader för ensamstående är ett minne blott. Samtidigt verkar vi ha tappat ansvaret för varandra och många utgår ifrån att var och en ska sköta sitt. Det som inte ligger på mitt bord behöver jag inte befatta mig med och samtidigt kan jag dra en lättnadens suck om de spelkort jag har vid handen är bättre än de grannen tilldelades. Alla är sin egen lyckas smed, typ.

Och vad korten beträffar vet den som läst vår bok att jag är i sjunde himlen över att få vara mamma till en efterlängtad dotter. Jag missar inte en enda chans att insupa den lyckan och jag inbillar mig att jag är lite extra tacksam över det vi har just för att vägen till moderskapet var så lång. Trots ett hyfsat nätverk kan tumistiden stundom bli lite väl intensiv då barnet inte har någon annan i hemmet att titta på, följa efter, ropa på, leka med eller ställa frågor till. Det finns dagar då jag gärna skulle ta en halvtimmes promenad eller ens tvätta toaletten utan avbrott. Ja - eller bara glo. Utan interaktion.

Sedan dottern fyllde 3 år finns ändå en räddare i nöden: IKEAs barnparkering! Vi prövade den för andra gången med gott resultat i söndags. Medan dottern koncentrerat klippte och limmade efter ett dopp i bollhavet fick jag en välkommen paus. Mitt shoppande var det inte så hävt med (2 limtuber för fortsatt klippande och limmande hemma), men det planlösa meditativa vandrandet gjorde gott i själen.

Samtidigt hade själen ångest - lite grann. Den tänkte på att barn kan försvinna och att jag då skulle ångra mig som stal en halv timme då jag ju nog egentligen skulle ha orkat. Och inte hade jag ju heller något viktigt ärende som jag var tvungen att sköta. Sedan började jag fundera på den tidsepok vi lever i och hur sjukt det egentligen är att jag delar vårdnaden om mitt barn med en möbeljätte vars representanter inte ens hinner lära sig namnet på mitt barn eller minnas vilket hennes modersmål är. Knappast vet ens denna kommersens navel om att den faktiskt erbjuder en annars ganska utrotad social stödform (okej, maximalt 58 minuterper gång - men ändå) för en förälder som inte har för avsikt att spendera stora pengar i deras byggnad.

Plötsligt ser jag framför mig en hel parkeringsplats full med ensamstående föräldrar anno 2012 som sitter och hulkar och snyter sig i sina bilar efter ännu en sömnlös natt, ännu en ekonomiskt risig månad eller 72 emotionella meltdowns senare. Några få ensamförsörjare sitter i caféet med en kopp svart kaffe och stirrar en stund tomt framför sig för att sedan kolla klockan igen då tiden tickar. Duty calls.

Och sedan kommer Hon springandes mot mig. Viftandes med sina alster efter en trekvart i "lekrummet", som hon kallar det. Hon är sprudlande glad och jag är lugnt lycklig. Vi vandrar hand i hand i duggregnet mot bilen. Inga hulkande "kom och hjälp mig!"-morsor syns till i grannbilarna och vi får en riktigt skön kväll. Det behövs inte alltid en lång stund av att dra efter andan, men den BEHÖVS. Att ha möjligheten att föra ut soporna kan vara avgörande. Man tager vad man haver i avlastningsväg. I söndags var det en möbeljätte.

// Marina