Så nära - sån ära

Om lite mindre än två dygn får vi skribenter så där officiellt träffa varann för första gången. Det känns stort för mig. Och fint. Det känns just så för att vi så länge har jobbat tillsammans - men åtskilda - för samma projekt. Det känns också speciellt för att vi i slutändan kan konstatera att de pusselbitar alla bidrog med på något sätt passar ihop; texterna kommunicerar med varann. De är verkligen inte lika och det är just det som är det fina. Ändå viskar de till varann på sina olika språk och en bit av den ena världen kan skymtas i den andra. Tillsammans andas de Liv med alla dess ingredienser. Så tycker jag.

Jag är tacksam över att alla som var med på något sätt öppnar sin dörr på glänt eller mer och bjuder in läsaren i sin värld och på något sätt  (vissa tillbakablickande, andra analytiska, några emotionella...) försöker förklara och beskriva erfarenheten av att med allt vad det innebär inte ha en andra förälder i vardagen att dela föräldraskapet med.     

Och ja - vem som läser boken och vad som upplevs av läsaren är förstås i det här skedet ännu ganska långt ett oskrivet blad. Frågan slår mig; Är det lättare att i bokform vilja närma sig historien om den som bor långt ifrån? Känns det mer intressant? Kan tänkas mindre hotfullt att kunna hålla distansen? Vill man läsa om sin granne eller arbetskamrat? Kan det ge en något? Det var på ett postkort i ljuvliga Ekenäs jag en gång såg texten som blev det här inläggets rubrik. För jag tänker som så: Att släppa grannen så nära kan bli en sån ära. Både för mig som skribent och förhoppningsvis för Dig som läser.  // Marina

Dagen efter

Igår var en sådan dag då rullgardinen i dotterns rum inte drogs upp eftersom jag väckte dottern i ottan och vi återvände efter dotterns (enda) hobby då det redan var kväll och det inte fanns någon orsak att åtgärda gardinen. Det blev bad, inspelad BUU-klubb och orange soppa (blandade grönsaker). En riktigt vanlig kväll som ändå slutade i skrik p.g.a. trötthet, svårighet att komma till ro och moderns korta stubin. Usch vad jag ogillar den där negativa laddningen i rummet just före läggdags. Sen står man där och önskar att man inte hade... eller hade något helt annat.

I morse väckte jag likaså dottern i ottan och det var inte svårt att förstå att hon gärna hade sovit längre. Men vad gör man när jobbet kallar och det inte finns någon annan som kan stanna hemma och låta barnet sova ut och kanske föra henne till dagis först till åtta eller nio? Då vi nått dagis klockan 7.35 lyfte jag ut dottern ur bilen och höll henne en stund i famnen. Jag pekade på månen och berättade att den nu är så smal att den inte längre kallas halvmåne (ett begrepp som dottern anammade vid 1-års ålder - måste ha varit något magiskt med månen). Den kallas "månskära" då den är så där smal, preciserade jag. Dottern beundrade månen en stund och tryckte sedan ömt sin kind mot min. "Tack!!", utbrast hon. Tack för vad, frågade en något förvånad mamma. "Tack för att du visade mig månskäran", svarade dottern med kinden tätt intill min. "Du är det ljuvligaste i hela världen" tänkte jag och sade det också högt. Strålande gick vi in till dagis och började - lyckligt förankrade i varann - ännu en dag på skilda håll.
We'll be fine.  // Marina

Skall försöka aktivera mig här även om tiden ställer hinder ibland. Jag har bara bläddrat i boken, men ser ju ren att jag måste reservera ordentligt med tid för att läsa. Gissar att man inte lägger den ifrån sig när man börjat. Det är ju faktiskt enormt länge sen jag var ensam med ansvaret och tiderna har naturligtvis förändrats. Så det känns som att min berättelse är något avdankad. Men kanske det kan trösta någon att det inte alltid är så att det var bättre förr.... En sak som jag många gånger tänkt på är hur man gick stärkt ur varje problematisk situation. Jag ser det så tydligt nu efteråt - jag såg det naturligtvis inte då eftersom jag skulle lösa alla problem själv. Men livet lär och på något sätt är det trösterikt att så här efteråt känna att också den tiden i mitt liv var värdefull och lärorik. Trots att det inte var lätt.....men erfarenheterna har jag  med mig. Och det är jag glad för. Och glad är jag nästan varje dag:)

Uttänjda hjärtan

Har nu sträckläst vår bok och ja – den berörde mig så att jag nästan tappade skrivförmågan. Att läsa var på något sätt en nästan mer omtumlande upplevelse än att skriva. När man skriver har man ju stenkoll – det är man själv som håller i pennan och som kan väga varje ord på guldvåg.

Eller som Anna skriver i sin essä; man väljer en av många möjliga berättelser, samtidigt som man väljer bort de andra.
När man läser är situationen den motsatta; då väller berättelserna över en som en svallvåg – de som också hade varit möjliga om man inte varit tvungen att sålla, välja och välja bort. Så mycket hade kunnat sägas om man bara fått syn på det – och  en del av det återfinner jag nu här i boken.
Jag hade kunnat skriva om vardagen. Om hur tungt det är när alla är sjuka och det inte finns någon annan än man själv – i värsta fall också trött och halvkrasslig – som ska snyta och torka spyor, eller åka till Barnkliniken med en, samtidigt som man borde stanna hemma och laga kvällsmat åt tre andra  och helst också förbereda morgondagens lektioner.
Jag hade kunnat skriva om det ödsliga suget i magen som kan drabba en när man inser att man inte har några skyddsnät. Att det gäller att placera fötterna förbaskat noga för om man faller så finns det verkligen ingenting där under.

Jag hade kunnat skriva om jämställdhet, om hur det är att, som Sonja Åkessons uttrycker det, närmast vara “jämlik med en rutten sill”…

Och jag hade kunnat skriva om hur man skriker för minsta småsak när man är trött, och hur ledsen man känner sig för att man skriker.

Det finns mycket sorg i Vardagshjälte 24/7 konstaterar jag, och kanske det är så, att varje berättelse om ensamförsörjare också är en berättelse om sorg. Sörja ingår ju redan i ordet, faktiskt, liksom sorg ingår i ordet omsorg.

Men det finns också glädje, och en kärlek som värmer som en blåslampa.

Jag hade kunnat skriva om den nästan overkliga lyckokänsla som kan drabba en då man sitter på en solig sandstrand och ser fyra barn och en hundvalp tumla om i sanden skrattande och våta i håret. Mamma titta på mig! Mamma titta på Zara när hon simmar efter käppen!

Man ser och fylls av en helt sanslös känsla av stolthet. Mina barn. Mina lejonungar. Eller som redaktörerna formulerar det i efterordet: Tack för att ni har tänjt ut våra hjärtan!   // Jenny K.

 

Vardagshjältar på Bokkalaset

I dag pratade vi om boken på Bokkalaset i Ekenäs, Mathias, Haje och jag. Camilla Lindberg, kulturredaktör på Västra Nyland, ledde paneldiskussionen. Tyvärr pratade vi i ett utrymme på biblioteket, eller egentligen det temporära biblioteket, som ligger lite avsides från centrum. Jag säger tyvärr, eftersom läget gjorde att folk som hade vägarna förbi inte bara stack sig in för att lyssna, så som de kanske skulle ha gjort om diskussionen hållits på en mer central plats.

Trots att salen inte var helt fullsatt, eller kanske just därför, blev det en ganska intim och skön stämning. Och jag fick lära mig att om det är svårt att skriva om personliga saker i en bok, är det ännu svårare att tala om dem inför publik. Men reaktionerna so far har varit väldigt positiva, och människor säger sig ha blivit berörda av vår bok. Det känns fint - det var ju dit vi ville.

Bokkalaset fortsätter med supé i kväll, dit bland andra jag och Mathias är på väg. God mat, bokprat och en skvätt rödvin - kan en lördag kväll bli bättre?
 //malin

Då tålamodet tryter

I morgon ska barnen till sin mamma igen, de har varit hos mig sedan förra veckoslutet. Vi byter alltid tur på fredagar. I dag har—ja, det sker ibland—mina nerver varit på helspänn. Jag är trött. Har haft en ganska ansträngande vecka, psykisk stress, usch.

Barnen har varit glada i dag, trots att det är städdag (de ska städa sitt rum på torsdagar för att få veckopeng). De gick glada—och SAMS, hurra!—runt och städade i sitt rum och plockade ihop leksaker och kläder och andra barngrejor. Det var ju fint. Så är det verkligen inte varje torsdag. Men i dag var det det. Tur det, för jag stod i köket och osade över spisen.

Efter städningen var det dags för dusch och tvättning av hår. Pappa stod där och hjälpte till, schamponerade, sköljde, torkade, balsamerade, borstade. Osade. Nerverna, nerverna! Nå, det gick bra. Allt ordnade sig. Barnen tittade på Shrek 2 en kvart innan de tröttnade, sedan spelade de Spiderman på XBOX:en. Och så borstade vi tänderna tillsammans och de lade sig i sängen och vi bad en kvällsbön och jag kramade och pussade dem.

Andas in andas ut. Pappa klarade dagen galant trots att nerverna och tröttheten låg på. Jag höll igen, bet mig i läppen, höll tand för tunga. Klappar mig själv på axeln.

—

På lördag ska vi tala om vår antologi på Bokkalaset i Ekenäs. Jag ser fram emot det, hoppas vi träffas där.

//Mathias R.

Det blev en bok...

I dag hämtade jag boken från förlaget. Den hade alldeles just anlänt från tryckeriet. Den känns bra i handen; inte för tunn, inte för tjock. Omtumlad släpade jag hem en kasse böcker och färden gick via lekis. Barnet ville genast titta på boken som äntligen konkretiserats. Hon tyckte att pärmen var fin och konstaterade sedan att jag har lite större leende än Anki på bilderna längst bak i boken.

Sedan började hon läsa titeln med en del möda, och vid "hjälte" hjälpte jag lite.
- Vardagshjältar - handlar den här boken om hjältar?
- Det finns många olika sorters hjältar, och den här handlar om en del av dem.

Väl hemma ville hon att jag skulle läsa högt ur boken. Det gjorde jag. Jag valde det sista stycket i efterordet.

Sedan funderade vi på hur uttänjda hjärtan egentligen ser ut.
//malin