Kalla vindar drar över vårt land. Det handlar inte enbart om novemberrusk, utan också om en politisk och samhällelig kyla. Unga politiker uttrycker visioner om att slopa social trygghet för dem som behöver den, hemvården för barnfamiljer existerar knappt och skattelättnader för ensamstående är ett minne blott. Samtidigt verkar vi ha tappat ansvaret för varandra och många utgår ifrån att var och en ska sköta sitt. Det som inte ligger på mitt bord behöver jag inte befatta mig med och samtidigt kan jag dra en lättnadens suck om de spelkort jag har vid handen är bättre än de grannen tilldelades. Alla är sin egen lyckas smed, typ.
Och vad korten beträffar vet den som läst vår bok att jag är i sjunde himlen över att få vara mamma till en efterlängtad dotter. Jag missar inte en enda chans att insupa den lyckan och jag inbillar mig att jag är lite extra tacksam över det vi har just för att vägen till moderskapet var så lång. Trots ett hyfsat nätverk kan tumistiden stundom bli lite väl intensiv då barnet inte har någon annan i hemmet att titta på, följa efter, ropa på, leka med eller ställa frågor till. Det finns dagar då jag gärna skulle ta en halvtimmes promenad eller ens tvätta toaletten utan avbrott. Ja - eller bara glo. Utan interaktion.
Sedan dottern fyllde 3 år finns ändå en räddare i nöden: IKEAs barnparkering! Vi prövade den för andra gången med gott resultat i söndags. Medan dottern koncentrerat klippte och limmade efter ett dopp i bollhavet fick jag en välkommen paus. Mitt shoppande var det inte så hävt med (2 limtuber för fortsatt klippande och limmande hemma), men det planlösa meditativa vandrandet gjorde gott i själen.
Samtidigt hade själen ångest - lite grann. Den tänkte på att barn kan försvinna och att jag då skulle ångra mig som stal en halv timme då jag ju nog egentligen skulle ha orkat. Och inte hade jag ju heller något viktigt ärende som jag var tvungen att sköta. Sedan började jag fundera på den tidsepok vi lever i och hur sjukt det egentligen är att jag delar vårdnaden om mitt barn med en möbeljätte vars representanter inte ens hinner lära sig namnet på mitt barn eller minnas vilket hennes modersmål är. Knappast vet ens denna kommersens navel om att den faktiskt erbjuder en annars ganska utrotad social stödform (okej, maximalt 58 minuterper gång - men ändå) för en förälder som inte har för avsikt att spendera stora pengar i deras byggnad.
Plötsligt ser jag framför mig en hel parkeringsplats full med ensamstående föräldrar anno 2012 som sitter och hulkar och snyter sig i sina bilar efter ännu en sömnlös natt, ännu en ekonomiskt risig månad eller 72 emotionella meltdowns senare. Några få ensamförsörjare sitter i caféet med en kopp svart kaffe och stirrar en stund tomt framför sig för att sedan kolla klockan igen då tiden tickar. Duty calls.
Och sedan kommer Hon springandes mot mig. Viftandes med sina alster efter en trekvart i "lekrummet", som hon kallar det. Hon är sprudlande glad och jag är lugnt lycklig. Vi vandrar hand i hand i duggregnet mot bilen. Inga hulkande "kom och hjälp mig!"-morsor syns till i grannbilarna och vi får en riktigt skön kväll. Det behövs inte alltid en lång stund av att dra efter andan, men den BEHÖVS. Att ha möjligheten att föra ut soporna kan vara avgörande. Man tager vad man haver i avlastningsväg. I söndags var det en möbeljätte.
// Marina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar