Diagnos: Enda barnet

Jag har fött 1 barn och inte flera. Så kommer det sannolikt att förbli och det verkar inte som om jag i första taget kan släppa tankarna kring för- och nackdelarna med just detta.

Jag tampas med en lätt irritation. Det stör mig att mannen från gatan liksom yrkesmänniskor (läs: personer som har en pedagogisk utbildning i att jobba med barn) så lättvindigt tar till förklaringen ”enda barnet” då det gäller ett barns personlighetsdrag, sociala kompetens eller utmaningar.

Inte helt sällan ser jag det i mitt jobb. Ibland också i hur folk talar om min dotter. Lyssnar man noga kan kriterierna för diagnosen ”enda barnet” fyllas av allt mellan himmel och jord. Pick & mix, y’ all! Ofta handlar det om att barnet verkar få bestämma hela tiden, att barnet konstant verkar behöva underhållas eller att det enda barnet leker mest för sig själv. Det tycks vara av ringa betydelse att kriterierna ibland är i motsatt förhållande till varandra. Och ni vet det där med att man förstås inte kan dela med sig om man är det enda barnet i en familj. I bästa fall kan det också handla om att barnet har ett gott ordförråd eller annars bara ett avancerat språkbruk för att det ju överöses med stimulans på den fronten eftersom det ju är det enda barnet med en förälder med oceaner av tid. Få eller ingen fäster uppmärksamhet vid huruvida barnet har vistats i barngrupp och tränat sina sociala färdigheter under upptill 9 h/dag varje vardag under det senaste året. De resterande tre timmarna av sin vakna tid är hon ju de facto enda barnet hemma och har  i n g e n  att samsas med. Få funderar heller på huruvida familjens sociala sammanhang stöder utvecklandet av ”as close as you can get”-syskonrelationer.

När har ni senast hört någon som med menande blick konstaterar att ett barn ju är från en TREbarnsfamilj eller ”Han är ju faktiskt andra barnet, så….”? Just det, jag gissade väl det. På något sätt skulle jag önska att man dammade av den här retoriken kring ”det enda barnet”. Måste det vara en livstidsdom att inte ha syskon? Och nej, jag som mamma till ett barn utan syskonrelationer i samma hem är knappast objektiv då jag säger det, men jag tycker det vore på sin plats att tänka efter lite och inte bara per automatik använda fraser som av någon orsak blivit så allmänna i folkmun att de presenteras som sanningar och ingen längre reagerar.

Jag stärker mig med erfarenheten av att det faktiskt kan bli människor – och inte sällan helt fantastiska människor - av folk som vuxit upp utan syskon. I första hand tänker jag på min dotters mormor, min mamma. Hon är en av de mest empatiska, effektiva, intelligenta och uppoffrande människor jag känner. Dessutom har hon goda sociala känselspröten. Och hör och häpna: Hon leker bra själv! Hon går t.o.m. på bio i egen majestät och njuter av det. Sedan tänker jag också på min dotters gudmor som vuxit upp på tumanhand med sin mamma. Hon i sin tur är en av mina mest trogna, lojala, sociala och kärleksfulla vänner. För att inte tala om min dotters stand-in gudmor som också vuxit upp på tumis med sin mamma. Henne beundrar jag för ett aldrig sinande intresse av andra. Hon har alltid nära till skratt och en förmåga att se och bekräfta andras gåvor samtidigt som hon med en målmedvetenhet som får andra att baxna strävar efter och uppnår de livsmål hon satt upp för sig.

Sedan funderar jag förstås också på att det inte kan vara samma dynamik i dyaden singelförälder och barn som det är i en familj med ett barn och två föräldrar. Är du enda barnet till en singelförälder kan du inte bli underhållen hela tiden eftersom det finns ett hushåll som måste skötas av någon. Denna någon är densamma som enligt hörsägen underhåller dig hela tiden. Ah, och sedan denna förtjusande kommentar om att en förstfödd aldrig kan underhålla sig lika bra själv som ett andra eller tredje barn o.s.v. Familjedynamiken är ju helt olika för varje barn som föds! Inget barn föds till samma identiska familj som ett tidigare barn. Ett litet barn som har äldre syskon är ju underhållen bara av att följa med allt som händer och kan skratta långa stunder då storebror visar miner eller hoppar i soffan. Den enda skillnaden är att föräldern kanske upplever sin underhållarroll som mindre än tidigare. Och sanningen att säga så skulle jag vissa stunder också vilja delegera åtminstone ett par av mina roller åt en pappa eller ett syskon.  // Marina