Ja, Malin satte fingret på den där känslan av att gjort är gjort och att det vi skrivit inte längre är i våra händer. Det är bara att vänta och se.
Så mycket blev ändå oskrivet. Tankarna tar ju inte slut även om boken gått i tryck. T.ex. det här funderar jag på:
Då jag magsjuk tagit emot gul Jaffa och blåbärssoppa som lagts utanför min dörr, städat min väns lägenhet för att hon inte orkar, blivit tagen på säng av att min syssling verkligen njuter av att ta hand om mitt barn två hela dygn eller då jag åkt på heldagsutflykt med också väninnans sjungande barn i baksätet – ja, då befinner jag mig lite närmare sanningen. Sanningen jag syftar på är att vi alla är ett. I praktiken stavas det k ä r l e k till min nästa. Det må låta bibliskt eller gammalmodigt, men det kvittar.
Jag tror på att det goda jag ger åt andra förr eller senare hittar tillbaka till mig och ger mig ännu mer kraft att ösa ur den depå av kärlek som finns bara man vågar glänta på luckan. I slutändan vinner alla som sig i leken ger. Och ja, det krävs stort mod att visa sig otillräcklig; att (som min medsyster uttrycker det): kräla fram till korset och be om hjälp.
Vetskapen om att vi alla är ett tror jag vi har tappat generation för generation. Det är i dagens värld fullt möjligt att sköta enbart sitt och låta andra göra detsamma. Behöver vi lite nöd för att kunna minnas och närma oss kärnan? En gnutta krig, anyone? Vem som helst kan från soffhörnet skicka ett sporrande sms till en vän i nöd (och guuud så många sms jag har avfyrat för att det helt enkelt var bekvämare så), men nu talar vi handlingar som kräver att man faktiskt lyfter på baken.
Att behöva och behövas är en hisnande känsla som alla inte vill eller vågar sig på. Jag får personligen tacka singelföräldraskapet för att polletten trillat dit den skulle (och jag har ännu mycket att lära). Med ens förnimmer jag någon form av byagemenskap (som inte ser till blodsband eller äktenskap); där var och en har ett självklart kollektivt ansvar som varken känns belastande eller motbjudande. Det ser inte ut att vara omöjligt. Än finns det hopp. Vi är alla ett. // Marina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar