Dagen efter

Igår var en sådan dag då rullgardinen i dotterns rum inte drogs upp eftersom jag väckte dottern i ottan och vi återvände efter dotterns (enda) hobby då det redan var kväll och det inte fanns någon orsak att åtgärda gardinen. Det blev bad, inspelad BUU-klubb och orange soppa (blandade grönsaker). En riktigt vanlig kväll som ändå slutade i skrik p.g.a. trötthet, svårighet att komma till ro och moderns korta stubin. Usch vad jag ogillar den där negativa laddningen i rummet just före läggdags. Sen står man där och önskar att man inte hade... eller hade något helt annat.

I morse väckte jag likaså dottern i ottan och det var inte svårt att förstå att hon gärna hade sovit längre. Men vad gör man när jobbet kallar och det inte finns någon annan som kan stanna hemma och låta barnet sova ut och kanske föra henne till dagis först till åtta eller nio? Då vi nått dagis klockan 7.35 lyfte jag ut dottern ur bilen och höll henne en stund i famnen. Jag pekade på månen och berättade att den nu är så smal att den inte längre kallas halvmåne (ett begrepp som dottern anammade vid 1-års ålder - måste ha varit något magiskt med månen). Den kallas "månskära" då den är så där smal, preciserade jag. Dottern beundrade månen en stund och tryckte sedan ömt sin kind mot min. "Tack!!", utbrast hon. Tack för vad, frågade en något förvånad mamma. "Tack för att du visade mig månskäran", svarade dottern med kinden tätt intill min. "Du är det ljuvligaste i hela världen" tänkte jag och sade det också högt. Strålande gick vi in till dagis och började - lyckligt förankrade i varann - ännu en dag på skilda håll.
We'll be fine.  // Marina

Skall försöka aktivera mig här även om tiden ställer hinder ibland. Jag har bara bläddrat i boken, men ser ju ren att jag måste reservera ordentligt med tid för att läsa. Gissar att man inte lägger den ifrån sig när man börjat. Det är ju faktiskt enormt länge sen jag var ensam med ansvaret och tiderna har naturligtvis förändrats. Så det känns som att min berättelse är något avdankad. Men kanske det kan trösta någon att det inte alltid är så att det var bättre förr.... En sak som jag många gånger tänkt på är hur man gick stärkt ur varje problematisk situation. Jag ser det så tydligt nu efteråt - jag såg det naturligtvis inte då eftersom jag skulle lösa alla problem själv. Men livet lär och på något sätt är det trösterikt att så här efteråt känna att också den tiden i mitt liv var värdefull och lärorik. Trots att det inte var lätt.....men erfarenheterna har jag  med mig. Och det är jag glad för. Och glad är jag nästan varje dag:)

Uttänjda hjärtan

Har nu sträckläst vår bok och ja – den berörde mig så att jag nästan tappade skrivförmågan. Att läsa var på något sätt en nästan mer omtumlande upplevelse än att skriva. När man skriver har man ju stenkoll – det är man själv som håller i pennan och som kan väga varje ord på guldvåg.

Eller som Anna skriver i sin essä; man väljer en av många möjliga berättelser, samtidigt som man väljer bort de andra.
När man läser är situationen den motsatta; då väller berättelserna över en som en svallvåg – de som också hade varit möjliga om man inte varit tvungen att sålla, välja och välja bort. Så mycket hade kunnat sägas om man bara fått syn på det – och  en del av det återfinner jag nu här i boken.
Jag hade kunnat skriva om vardagen. Om hur tungt det är när alla är sjuka och det inte finns någon annan än man själv – i värsta fall också trött och halvkrasslig – som ska snyta och torka spyor, eller åka till Barnkliniken med en, samtidigt som man borde stanna hemma och laga kvällsmat åt tre andra  och helst också förbereda morgondagens lektioner.
Jag hade kunnat skriva om det ödsliga suget i magen som kan drabba en när man inser att man inte har några skyddsnät. Att det gäller att placera fötterna förbaskat noga för om man faller så finns det verkligen ingenting där under.

Jag hade kunnat skriva om jämställdhet, om hur det är att, som Sonja Åkessons uttrycker det, närmast vara “jämlik med en rutten sill”…

Och jag hade kunnat skriva om hur man skriker för minsta småsak när man är trött, och hur ledsen man känner sig för att man skriker.

Det finns mycket sorg i Vardagshjälte 24/7 konstaterar jag, och kanske det är så, att varje berättelse om ensamförsörjare också är en berättelse om sorg. Sörja ingår ju redan i ordet, faktiskt, liksom sorg ingår i ordet omsorg.

Men det finns också glädje, och en kärlek som värmer som en blåslampa.

Jag hade kunnat skriva om den nästan overkliga lyckokänsla som kan drabba en då man sitter på en solig sandstrand och ser fyra barn och en hundvalp tumla om i sanden skrattande och våta i håret. Mamma titta på mig! Mamma titta på Zara när hon simmar efter käppen!

Man ser och fylls av en helt sanslös känsla av stolthet. Mina barn. Mina lejonungar. Eller som redaktörerna formulerar det i efterordet: Tack för att ni har tänjt ut våra hjärtan!   // Jenny K.

 

Vardagshjältar på Bokkalaset

I dag pratade vi om boken på Bokkalaset i Ekenäs, Mathias, Haje och jag. Camilla Lindberg, kulturredaktör på Västra Nyland, ledde paneldiskussionen. Tyvärr pratade vi i ett utrymme på biblioteket, eller egentligen det temporära biblioteket, som ligger lite avsides från centrum. Jag säger tyvärr, eftersom läget gjorde att folk som hade vägarna förbi inte bara stack sig in för att lyssna, så som de kanske skulle ha gjort om diskussionen hållits på en mer central plats.

Trots att salen inte var helt fullsatt, eller kanske just därför, blev det en ganska intim och skön stämning. Och jag fick lära mig att om det är svårt att skriva om personliga saker i en bok, är det ännu svårare att tala om dem inför publik. Men reaktionerna so far har varit väldigt positiva, och människor säger sig ha blivit berörda av vår bok. Det känns fint - det var ju dit vi ville.

Bokkalaset fortsätter med supé i kväll, dit bland andra jag och Mathias är på väg. God mat, bokprat och en skvätt rödvin - kan en lördag kväll bli bättre?
 //malin

Då tålamodet tryter

I morgon ska barnen till sin mamma igen, de har varit hos mig sedan förra veckoslutet. Vi byter alltid tur på fredagar. I dag har—ja, det sker ibland—mina nerver varit på helspänn. Jag är trött. Har haft en ganska ansträngande vecka, psykisk stress, usch.

Barnen har varit glada i dag, trots att det är städdag (de ska städa sitt rum på torsdagar för att få veckopeng). De gick glada—och SAMS, hurra!—runt och städade i sitt rum och plockade ihop leksaker och kläder och andra barngrejor. Det var ju fint. Så är det verkligen inte varje torsdag. Men i dag var det det. Tur det, för jag stod i köket och osade över spisen.

Efter städningen var det dags för dusch och tvättning av hår. Pappa stod där och hjälpte till, schamponerade, sköljde, torkade, balsamerade, borstade. Osade. Nerverna, nerverna! Nå, det gick bra. Allt ordnade sig. Barnen tittade på Shrek 2 en kvart innan de tröttnade, sedan spelade de Spiderman på XBOX:en. Och så borstade vi tänderna tillsammans och de lade sig i sängen och vi bad en kvällsbön och jag kramade och pussade dem.

Andas in andas ut. Pappa klarade dagen galant trots att nerverna och tröttheten låg på. Jag höll igen, bet mig i läppen, höll tand för tunga. Klappar mig själv på axeln.

—

På lördag ska vi tala om vår antologi på Bokkalaset i Ekenäs. Jag ser fram emot det, hoppas vi träffas där.

//Mathias R.

Det blev en bok...

I dag hämtade jag boken från förlaget. Den hade alldeles just anlänt från tryckeriet. Den känns bra i handen; inte för tunn, inte för tjock. Omtumlad släpade jag hem en kasse böcker och färden gick via lekis. Barnet ville genast titta på boken som äntligen konkretiserats. Hon tyckte att pärmen var fin och konstaterade sedan att jag har lite större leende än Anki på bilderna längst bak i boken.

Sedan började hon läsa titeln med en del möda, och vid "hjälte" hjälpte jag lite.
- Vardagshjältar - handlar den här boken om hjältar?
- Det finns många olika sorters hjältar, och den här handlar om en del av dem.

Väl hemma ville hon att jag skulle läsa högt ur boken. Det gjorde jag. Jag valde det sista stycket i efterordet.

Sedan funderade vi på hur uttänjda hjärtan egentligen ser ut.
//malin

Diagnos: Enda barnet

Jag har fött 1 barn och inte flera. Så kommer det sannolikt att förbli och det verkar inte som om jag i första taget kan släppa tankarna kring för- och nackdelarna med just detta.

Jag tampas med en lätt irritation. Det stör mig att mannen från gatan liksom yrkesmänniskor (läs: personer som har en pedagogisk utbildning i att jobba med barn) så lättvindigt tar till förklaringen ”enda barnet” då det gäller ett barns personlighetsdrag, sociala kompetens eller utmaningar.

Inte helt sällan ser jag det i mitt jobb. Ibland också i hur folk talar om min dotter. Lyssnar man noga kan kriterierna för diagnosen ”enda barnet” fyllas av allt mellan himmel och jord. Pick & mix, y’ all! Ofta handlar det om att barnet verkar få bestämma hela tiden, att barnet konstant verkar behöva underhållas eller att det enda barnet leker mest för sig själv. Det tycks vara av ringa betydelse att kriterierna ibland är i motsatt förhållande till varandra. Och ni vet det där med att man förstås inte kan dela med sig om man är det enda barnet i en familj. I bästa fall kan det också handla om att barnet har ett gott ordförråd eller annars bara ett avancerat språkbruk för att det ju överöses med stimulans på den fronten eftersom det ju är det enda barnet med en förälder med oceaner av tid. Få eller ingen fäster uppmärksamhet vid huruvida barnet har vistats i barngrupp och tränat sina sociala färdigheter under upptill 9 h/dag varje vardag under det senaste året. De resterande tre timmarna av sin vakna tid är hon ju de facto enda barnet hemma och har  i n g e n  att samsas med. Få funderar heller på huruvida familjens sociala sammanhang stöder utvecklandet av ”as close as you can get”-syskonrelationer.

När har ni senast hört någon som med menande blick konstaterar att ett barn ju är från en TREbarnsfamilj eller ”Han är ju faktiskt andra barnet, så….”? Just det, jag gissade väl det. På något sätt skulle jag önska att man dammade av den här retoriken kring ”det enda barnet”. Måste det vara en livstidsdom att inte ha syskon? Och nej, jag som mamma till ett barn utan syskonrelationer i samma hem är knappast objektiv då jag säger det, men jag tycker det vore på sin plats att tänka efter lite och inte bara per automatik använda fraser som av någon orsak blivit så allmänna i folkmun att de presenteras som sanningar och ingen längre reagerar.

Jag stärker mig med erfarenheten av att det faktiskt kan bli människor – och inte sällan helt fantastiska människor - av folk som vuxit upp utan syskon. I första hand tänker jag på min dotters mormor, min mamma. Hon är en av de mest empatiska, effektiva, intelligenta och uppoffrande människor jag känner. Dessutom har hon goda sociala känselspröten. Och hör och häpna: Hon leker bra själv! Hon går t.o.m. på bio i egen majestät och njuter av det. Sedan tänker jag också på min dotters gudmor som vuxit upp på tumanhand med sin mamma. Hon i sin tur är en av mina mest trogna, lojala, sociala och kärleksfulla vänner. För att inte tala om min dotters stand-in gudmor som också vuxit upp på tumis med sin mamma. Henne beundrar jag för ett aldrig sinande intresse av andra. Hon har alltid nära till skratt och en förmåga att se och bekräfta andras gåvor samtidigt som hon med en målmedvetenhet som får andra att baxna strävar efter och uppnår de livsmål hon satt upp för sig.

Sedan funderar jag förstås också på att det inte kan vara samma dynamik i dyaden singelförälder och barn som det är i en familj med ett barn och två föräldrar. Är du enda barnet till en singelförälder kan du inte bli underhållen hela tiden eftersom det finns ett hushåll som måste skötas av någon. Denna någon är densamma som enligt hörsägen underhåller dig hela tiden. Ah, och sedan denna förtjusande kommentar om att en förstfödd aldrig kan underhålla sig lika bra själv som ett andra eller tredje barn o.s.v. Familjedynamiken är ju helt olika för varje barn som föds! Inget barn föds till samma identiska familj som ett tidigare barn. Ett litet barn som har äldre syskon är ju underhållen bara av att följa med allt som händer och kan skratta långa stunder då storebror visar miner eller hoppar i soffan. Den enda skillnaden är att föräldern kanske upplever sin underhållarroll som mindre än tidigare. Och sanningen att säga så skulle jag vissa stunder också vilja delegera åtminstone ett par av mina roller åt en pappa eller ett syskon.  // Marina