”Är det inte underbart med en ledig vecka?”

Jag är en ensamförälder, jag har delad vårdnad om barnen med min ex-fru. Ok så långt. Ibland får jag kommentarer i stil med ”men vad härligt det måste vara att ha en vecka helt för sig själv” (ord som olovligt mycket påminner mig om skilsmässoantologin Happy happy som publicerades i Sverige för drygt ett år sedan). Och ja, visst är det skönt att ha en vecka för att sköta mitt sociala liv och andra delar av mitt liv som behöver vård, men vecka-vecka-tillvaron är inte enbart sunshine.

Det som folk verkar glömma bort är att ett människoliv också består av mörker och angst. Under de veckor jag har barnen ser jag till att hålla mig i skick, att vara pigg, att vara alert, att vara beredd på allt det som en vardag med barn innebär. Men under hälften av alla mina veckor—det är då min andra sida tillåts utrymme. Den sida som är mörkare, den sida som nästan av sig självt manar fram nedstämdhet och ångest. 

Under varannan vecka är jag en pappa lika kvalitetsstämplad som vilken kärnfamiljspappa som helst, och under varannan vecka är jag den andra. Den som är lite deprimerad. Den som tillåter sig själv och har möjlighet att dra sig undan. Den som kan och får vara trött. Den som inte vet vad han ska göra av all sorg och all ensamhet som verkar pyra ur varje por i sin varelse. Och också: den som tar sig i kragen inte för att det behövs utan för att det är ett självständigt val.

Att ha delad vårdnad, dvs. vara en vecka-vecka-förälder, är inte enbart att ha möjlighet till frihet under 50% av ens vakna tid; det är allt som oftast att leva ett liv där ljuset kommer i form av barnens närvaro i hemmet och där mörkret och ångesten trycks undan för att ges utrymme under den tid som barnen är hos den andra föräldern.

//Mathias