Om lite mindre än två dygn får vi skribenter så där officiellt träffa varann för första gången. Det känns stort för mig. Och fint. Det känns just så för att vi så länge har jobbat tillsammans - men åtskilda - för samma projekt. Det känns också speciellt för att vi i slutändan kan konstatera att de pusselbitar alla bidrog med på något sätt passar ihop; texterna kommunicerar med varann. De är verkligen inte lika och det är just det som är det fina. Ändå viskar de till varann på sina olika språk och en bit av den ena världen kan skymtas i den andra. Tillsammans andas de Liv med alla dess ingredienser. Så tycker jag.
Jag är tacksam över att alla som var med på något sätt öppnar sin dörr på glänt eller mer och bjuder in läsaren i sin värld och på något sätt (vissa tillbakablickande, andra analytiska, några emotionella...) försöker förklara och beskriva erfarenheten av att med allt vad det innebär inte ha en andra förälder i vardagen att dela föräldraskapet med.
Och ja - vem som läser boken och vad som upplevs av läsaren är förstås i det här skedet ännu ganska långt ett oskrivet blad. Frågan slår mig; Är det lättare att i bokform vilja närma sig historien om den som bor långt ifrån? Känns det mer intressant? Kan tänkas mindre hotfullt att kunna hålla distansen? Vill man läsa om sin granne eller arbetskamrat? Kan det ge en något? Det var på ett postkort i ljuvliga Ekenäs jag en gång såg texten som blev det här inläggets rubrik. För jag tänker som så: Att släppa grannen så nära kan bli en sån ära. Både för mig som skribent och förhoppningsvis för Dig som läser. // Marina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar