Dagen efter

Igår var en sådan dag då rullgardinen i dotterns rum inte drogs upp eftersom jag väckte dottern i ottan och vi återvände efter dotterns (enda) hobby då det redan var kväll och det inte fanns någon orsak att åtgärda gardinen. Det blev bad, inspelad BUU-klubb och orange soppa (blandade grönsaker). En riktigt vanlig kväll som ändå slutade i skrik p.g.a. trötthet, svårighet att komma till ro och moderns korta stubin. Usch vad jag ogillar den där negativa laddningen i rummet just före läggdags. Sen står man där och önskar att man inte hade... eller hade något helt annat.

I morse väckte jag likaså dottern i ottan och det var inte svårt att förstå att hon gärna hade sovit längre. Men vad gör man när jobbet kallar och det inte finns någon annan som kan stanna hemma och låta barnet sova ut och kanske föra henne till dagis först till åtta eller nio? Då vi nått dagis klockan 7.35 lyfte jag ut dottern ur bilen och höll henne en stund i famnen. Jag pekade på månen och berättade att den nu är så smal att den inte längre kallas halvmåne (ett begrepp som dottern anammade vid 1-års ålder - måste ha varit något magiskt med månen). Den kallas "månskära" då den är så där smal, preciserade jag. Dottern beundrade månen en stund och tryckte sedan ömt sin kind mot min. "Tack!!", utbrast hon. Tack för vad, frågade en något förvånad mamma. "Tack för att du visade mig månskäran", svarade dottern med kinden tätt intill min. "Du är det ljuvligaste i hela världen" tänkte jag och sade det också högt. Strålande gick vi in till dagis och började - lyckligt förankrade i varann - ännu en dag på skilda håll.
We'll be fine.  // Marina