Uttänjda hjärtan

Har nu sträckläst vår bok och ja – den berörde mig så att jag nästan tappade skrivförmågan. Att läsa var på något sätt en nästan mer omtumlande upplevelse än att skriva. När man skriver har man ju stenkoll – det är man själv som håller i pennan och som kan väga varje ord på guldvåg.

Eller som Anna skriver i sin essä; man väljer en av många möjliga berättelser, samtidigt som man väljer bort de andra.
När man läser är situationen den motsatta; då väller berättelserna över en som en svallvåg – de som också hade varit möjliga om man inte varit tvungen att sålla, välja och välja bort. Så mycket hade kunnat sägas om man bara fått syn på det – och  en del av det återfinner jag nu här i boken.
Jag hade kunnat skriva om vardagen. Om hur tungt det är när alla är sjuka och det inte finns någon annan än man själv – i värsta fall också trött och halvkrasslig – som ska snyta och torka spyor, eller åka till Barnkliniken med en, samtidigt som man borde stanna hemma och laga kvällsmat åt tre andra  och helst också förbereda morgondagens lektioner.
Jag hade kunnat skriva om det ödsliga suget i magen som kan drabba en när man inser att man inte har några skyddsnät. Att det gäller att placera fötterna förbaskat noga för om man faller så finns det verkligen ingenting där under.

Jag hade kunnat skriva om jämställdhet, om hur det är att, som Sonja Åkessons uttrycker det, närmast vara “jämlik med en rutten sill”…

Och jag hade kunnat skriva om hur man skriker för minsta småsak när man är trött, och hur ledsen man känner sig för att man skriker.

Det finns mycket sorg i Vardagshjälte 24/7 konstaterar jag, och kanske det är så, att varje berättelse om ensamförsörjare också är en berättelse om sorg. Sörja ingår ju redan i ordet, faktiskt, liksom sorg ingår i ordet omsorg.

Men det finns också glädje, och en kärlek som värmer som en blåslampa.

Jag hade kunnat skriva om den nästan overkliga lyckokänsla som kan drabba en då man sitter på en solig sandstrand och ser fyra barn och en hundvalp tumla om i sanden skrattande och våta i håret. Mamma titta på mig! Mamma titta på Zara när hon simmar efter käppen!

Man ser och fylls av en helt sanslös känsla av stolthet. Mina barn. Mina lejonungar. Eller som redaktörerna formulerar det i efterordet: Tack för att ni har tänjt ut våra hjärtan!   // Jenny K.